Siirtolaisia. Kertomuksia Ameriikan suomalaisten elämästä
A book by Konni Zilliacus.
[ More ParallelTexts | Source language: Finnish | Target language: Swedish ]
The verbs of this paralleltext are marked as links.
Eenokki Muponen intiaanisodassa.
Enoch Muponen på krigsstråt.
Ennen muinoin omistivat intiaanit Ameriikan, mutta meidän päivinämme omistaa Ameriikka intiaanit. Ruohoaavikoiden ja metsien vapaita poikia pidetään tätä nykyä saarrettuina aidatuilla alueilla, joita hallituksen sotamiehet vartioivat niin kuin mitäkin rotukarjaa suosiollisesti sallien heidän nääntyä nälkään, paleltua, elää tai kuolla kuinka vapaasti tahansa niin kauvan kuin he vaan eivät yritä liikkua piiristään ja ruveta uudistamaan vanhoja puhvelinajo-muistojaan metsästämällä suurten karjakuninkaitten härkiä, lehmiä ja vasikoita, joita tuhansittain kulkee laitumella intiaani-piirien ulkopuolella. Jos he sen tekevät, alkaa soida toinen ääni kellossa. Sotajoukko asetetaan sotajalalle, ruoka- ja ampumavarasopimuksia tehdään ja rahaa varastetaan valtiolta niin kuin ainoastaan ameriikkalaiset urakoitsijat osaavat varastaa.
Fordom tillhörde Amerika indianerna, men i våra dagar tillhöra indianerna Amerika. Präriernas och skogarnas f.d. fria söner hållas numera instängda på reserverade områden, där regeringen genom sina soldater vaktar dem så noga som trots några raskreatur, välvilligt tillåtande dem att svälta, frysa, lefva och dö huru fritt och oinskränkt som hälst, så länge de bara inte försöka lämna sitt område och upplifva gamla buffeljaktminnen med de stora boskapskungarnas oxar, kor och kalfvar, hvilka i tusental ströfva på betesmarkerna rundtom reservationerna. Göra de det, så blir det annat af. Armén mobiliseras, proviant- och ammunitionskontrakt uppgöras och pengar stjälas så intensivt som blott amerikanska eller ryska kronoleverantörer kunna göra det.
Sillä ei nyt kuitenkaan ole sanottu, ett'ei rahoja valtiolta Ameriikassa varastettaisi muulloinkin kuin sota-aikoina. Päinvastoin varastetaan siellä aina suuria summia ja varsinkin varastavat siellä ne, jotka valtion puolesta jakavat ruokaa ja vaatteita Ameriikan entisille omistajille. Sillä niin pitkälle eivät intiaanitkaan pitkällisestä ja uutterasta harjoituksesta huolimatta ole tulleet, että voisivat elää ruohoista ja juurista, ja sentähden on hallitus pakotettu hankkimaan heille hiukan muutakin purtavata. Kaksi kertaa kuussa kokoontuvat sotilaat siihen paikkaan piirissä, jota kutsutaan " agenturiksi " eli asioimistoksi, ja siellä antaa Yhdysvaltain edustaja punaihoisille sen, mitä arvelee heidän seuraavan kahden viikon kuluessa tarvitsevan pitääkseen sielua ja ruumista koossa.
Därmed är nu likväl på intet vis sagdt, att inga pengar stjälas under andra än krigstider i Amerika. Tvärtom stjäles där alltid högst betydligt och ingalunda minst af dem, som på regeringens vägnar dela ut föda och kläder åt Amerikas forna egare. Ty så långt ha indianerna, trots trägen och långvarig öfning, ännu inte kommit att de kunde lifnära sig endast med gräs och rötter, och därför är regeringen tvungen att förse dem också med en del andra födoämnen. Två gånger i månaden samlas krigarne till den plats inom reservationen, som kallas agenturen, och där utlämnar Onkel Sams ombud till de röde alt hvad de under de närmaste två veckorna anses kunna behöfva för att hålla kropp och själ tillsamman.
Mutta nyt ovat mielipiteet tästä asiasta valitettavasti hyvin vaihtelevat. Asiamiehen mielestä kelpaavat härät, joissa ei ole muuta kuin luuta ja nahkaa, hyvin kyllä punanahkaisten jyrsittäväksi, jota vastoin nämä taas puolestaan ovat sitä mieltä, että ainoastaan asiamies lihoo moisesta ravinnosta -- ja niin on kina valmis. Joskus onnistuu asiamiehen rauhoittaa elättejään muutamilla kiloilla mädänneitä jauhoja, mutta aina ei hän onnistukaan, ja silloin lähtevät punaihoiset soturit tiehensä, varastavat hevosia ja karjaa ja tappavat jonkun kalpeanaamankin ilmaistakseen siten tyytymättömyytensä oikein tuntuvalla tavalla.
Men nu variera åsikterna härutinnan tyvärr rätt betänkligt. Agenten anser att oxar, som längesedan svultit af sig alt annat kött än de hårdaste musklerna och de segaste senorna, äro goda nog att gnaga på för rödskinn, medan dessa åter hålla före, att ingen annan än agenten kan bli fet på dylik diet -- och så uppstå dispyter. Ibland lyckas det agenten att lugna sina skyddslingar med ett eller annat skålpund ruttet mjöl mera än han noga taget ämnat gifva dem, men ibland lyckas det inte, och då draga de röda männen bort, stjäla hästar och boskap och slå ihjäl ett eller annat blekansikte i omnäjden för att gifva tillbörligt uttryck åt sitt missnöje.
Silloin on ilveily valmis. Yhdysvaltain ylikenraali lähtee sotaan armeijansa kanssa, sanomalehdet ovat täynnä kertomuksia " punaisten pirujen " julmuuksista, verenhimosta, viekkaudesta ja urheudesta -- he ovat muka päättäneet kaatua viimeiseen mieheen ennen kuin antautua. Sotaväki syö tavattomia määriä muonavaroja ja ampumavaroja kuluu urakkasopimusten mukaan semmoiset määrät, että niiden olisi pitänyt riittää jokaisen intiaanin lähettämiseen heidän autuaille metsästysmailleen. Joidenkuiden viikkojen kuluttua saadaan sitten intiaanit ahdistetuiksi takaisin asioimistoon, jossa heidät otetaan vastaan avoimin sylin kadotettuina, mutta katuvina tuhlaajapoikina. Ja kun he sodan aikana ovat nähneet nälkää niin tarpeeksi, että heille nyt maistaa urakkahärätkin, niin ovat he taipuvaisia sytyttämään rauhanpiipun, varsinkin kun he päivän kunniaksi saavat tupakan ilmaiseksi. Jotakuinkin siihen tapaan käydään tätä nykyä intiaanisotia.
Då är spektaklet färdigt. Förenta Staternas öfvergeneral rycker i fält med armén, tidningarna trycka spalt på spalt med beskrifningar om de röda djäflarnas -- det är den tekniska termen -- grymhet, blodtörst och list och fasta föresats att hällre stupa till sista man än underkasta sig, obegripliga kvantiteter proviant förtäras af trupperna och sådana massor ammunition förbrukas -- alt enligt leveranskontrakten -- att de borde förslå för expedierande af hvartenda rödskinn i landet till de sälla jaktmarkerna. Om flera eller färre veckor, beroende på årstiden och väderleken, lyckas det sedan att drifva indianerna tillbaka till agenturen, där de arma djäflarna tagas emot med öppna armar såsom förlorade, men återfunna och ångrande söner. Och då de vid det laget svultit tillräckligt för att med god smak tugga till och med leveransoxar, så äro de nog så villiga att tända fredspipan, isynnerhet som de i anledning af tillfällets högtidlighet få tobaken till den gratis. Så ungefär ser ett indiankrig ut i våra dagar.
Äskettäin käytiin taas muuan semmoinen sota South Dakotassa. Sillä kertaa olivat Sioux-intiaanit kyllästyneet valtion muonaan ja kun edellisillä kerroilla olivat tehneet jotenkin sitkeää vastarintaa, odotettiin tästä tulevan jotain tavallista hauskempaa, jonka vuoksi sotatantereelle saapui suuri joukko sanomalehtien kirjeenvaihtajia -- ja olinhan siellä minäkin. En tahtonut jättää tilaisuutta käyttämättä nähdäkseni elämää rajamailla erityisesti jännittävissä olosuhteissa ja sentähden lähdin liikkeelle ja nousin eräänä kylmänä tammikuun aamuna rautatievaunusta Rushwillen asemalla Nebraskassa, aivan lähellä Dakotan rajaa, ja aloin heti erään toiseen kirjeenvaihtajan kanssa etsiä käsiini miestä, joka haluaisi myydä tai vuokrata meille pari hevosta ratsastaaksemme niillä Pine Ridgen asioimistoon ja käyttääksemme niitä sotaretkellä.
Det sista, som till dato inträffat, gick af stapeln för litet mera än ett år sedan ute i South Dakota. Den gången var det Sioux indianerna, som tröttnat på regeringsdieten, och då de vid föregående enahanda tillfällen visat sig rätt segslitna i sin opposition, så väntade man sig något mera än vanligt intressant, hvarför också till krigsskådeplatsen samlades en mängd tidningskorrespondenter -- och bland dem äfven jag. Tillfället att få se en bit gränsmarkslif ute på prärierna under särskildt intressanta omständigheter var för godt att försummas, och därför steg jag en gnistrande kall Januarimorgon ur järnvägskupén vid stationen Rushville i Nebraska, tätt invid Dakotagränsen, samt började genast i sällskap med en annan tidningsman, den jag råkat på tåget, leta efter någon, som vore villig att sälja eller hyra oss ett par hästar för ridten ut till Pine Ridge-agenturen och för begagnande under kampanjen.
Tuo pieni kylä ruoho-aavikon keskellä oli täynnä kansaa: sotaväkeä, joka oli tullut tänne estämään intiaaneja tunkeutumasta Nebraskaan ja ahdistamasta uudisasutuksia piirin eteläisellä rajalla, kuorma-ajureita suurine vaunuineen, joilla heidän tuli kulettaa tarpeita pääkortteeriin, cowboyta (ratsumiehiä ), jotka palvelivat sanansaattajina ja vakoojina, sekä kaikellaisia muita ihmisiä, jotka olivat paenneet uhatuista uudisasutuksista lapsineen ja tavaroineen ja nyt parhaansa mukaan elustelivat kylän harvalukuisissa lautavajoissa tai sen ainoalla kadulla. Olihan se oikein sotaisen näköistä, vaikk'en minä vieläkään oikein uskonut, että tosi-sota oli tekeillä.
Den lilla präribyn var full af folk: statsmilis, som ryckt ut för att mota ett möjligt försök af rödskinnen att bryta sig väg åt Nebraska till och falla öfver nybyggena längs reservationens södra gräns, forkarlar med hästar och stora, fyrhjuliga vagnar, afsedda för transport af förnödenheter ut till högkvarteret, cowboys, som förrättade kurir och späjaretjänst, och slutligen en brokig hop människor, som skyndat undan från de närmast hotade nybyggena med barn och bohagsting, och nu, så godt sig göra lät kamperade i byns fåtaliga brädskjul eller på dess enda gata. Det såg helt krigiskt ut, alt detta vimmel af militär och annat folk, men ändå kunde jag inte förmå mig att tro på allvaret af hela kriget.
Enkä minä sittenkään, kun olimme saaneet hevosemme ja vihdoinkin olimme matkalla, tahtonut saada päähäni, että tämä oli muuta kuin huviratsastusta, sillä seutu oli autio ja tyhjä ja näytti perin rauhalliselta. Maa oli mättäistä ja kasvoi harmaan keltaista heinää, jonka välistä näkyi jäätynyt savi ja siellä täällä vähän likaista lunta; alhaalla laaksossa kasvoi joku pajupensas ja näivettynyt, tuulen tuivertama petäjä.
Inte ens sedan vi lyckats träffa aftal om ett par präribronchas och sent omsider kommo i väg, föreföll mig färden stort annat än som en lustridt, så öde och tom och fredlig såg näjden ut -- dock att märka att uttrycket lustridt måste tagas bildlikt, ty ridten var i själfva värket inte lustig als. Hästarna voro af den riktiga präritypen och utmärkte sig för ett traf, som redan inom den första kvarten bibragte oss en liflig öfvertygelse om sanningen af en del resandes berättelser om huru gauchos i Sydamerika göra kött mört genom att placera det mellan sadeln och hästryggen och sedan rida på det en stund. Våra hästar kunde också göra kött mört, det betviflade vi inte als, efter ett halft dussin mil eller så.
Olimme ratsastaneet noin 15 englannin peninkulmaa ja vähitellen saapuneet seutuun, jossa oli satanut lunta maan valkeaksi -- seutu oli harjuista ja autiota ja kuului jo intiaanien alueesen -- kun erään matalan harjun selältä näimme miehen, joka laakson pohjassa pyrki samaan suuntaan kuin mekin. Kohta olimme niin lähellä, että voimme tarkemmin tutkia tuota olentoa antaessamme hevostemme hiljentää vauhtiaan seuraavalle harjulle noustessa.
Men sedan vi hunnit öfver den terräng som bevakades af milis-trupperna och in på de uppstudsiga indianernas område, samt i anledning däraf funno oss föranlåtna att inslå en raskare fart, försonades vi helt och hållet med våra riddjur, som i en långsträkt, half traf-, half galopptakt tillryggalade mil efter mil, den ena långsluttande åsen upp, den andra ned, utan att tröttna och utan ett felsteg. Det var rent märkvärdigt att lägga märke till de små djurens sega uthållighet -- och stort annat var där inte häller att lägga märke till i den altjämt lika öde och liflösa näjden. Grågult gräs i glesa tufvor, som visade den skarpfrusna, gråa leran emellan, här och där en fläck af smutsig, damblandad snö och någon gång nere i dälderna snår af vide och en eller annan nödvuxen, vindpiskad tall.
Väl hälften af den trettio mil långa vägen hade vi ridit och hade småningom kommit in i en trakt, där det sista snöfallet varit rikligt nog att hölja marken med ett obrutet snötäcke, som hållit dammet nere och därför var bländande hvitt, då vi från krönet af en af de låga åsarna blefvo varse en man, som nere i dälden stretade framåt i samma riktning som vi. Inom kort voro vi så nära, att vi tydligt kunde iakttaga hvar detalj af figuren, medan vi läto hästarna i skridt gå vägen uppåt nästa ås.
-- Oudon näköinen olento tuo, virkkoi toverini, samalla kun minä turhaan koetin pinnistää aivojani saamaan selkoa siitä vaikutuksesta, jonka tuo neliskulmainen, harmaapukuinen mies teki minuun. Nuo leveät olkapäät, joiden yli oli heitetty hevosen suitset, tuo lyhyt niska ja pyöreä puuhkalakin peittämä pää, mutta ennen kaikkea tuo varma ja vakava käynti -- minä olin varmaankin nähnyt ne jossain tätä ennen.
-- En underlig typ den där, anmärkte min kamrat, medan jag förgäfves sökte tvinga min hjärna att utreda det intryck af gammal bekant, som den fyrkantiga, gråklädda gestalten där framför oss gjorde på mig. De där breda axlarna, med ett hästbetsel slängdt öfver den ena, den korta nacken och det runda hufvudet, täckt af en skinnmössa och framför alt den stadiga, säkra gången -- alt det där hade jag sett förut.
Mies oli nähtävästi huomannut meidät jo laskeutuessamme alas laaksoon eikä sentähden kääntänyt edes päätään, vaikka kyllä kuuli hevosten kavioiden kopseen rautaiseen maahan. Hän vaan tallusteli tasaisesti ja tyynesti edelleen ja vihdoin alkoi minulle asia selvitä. Kotona Suomessa olin minä monena pakkaispäivänä nähnyt samanlaisia leveitä selkiä, nähnyt samanlaisia vakavia astujoita maantien vieressä, kun itse kävelytin hevostani vastamäessä ja huuru sen sieramista tuprusi kylmän kirkkaasen ilmaan.
Mannen hade påtagligen redan varseblifvit oss, då vi redo ned i dalen och vände därför inte ens på hufvudet, ehuru han måste hört hästarnas steg på den hårdfrusna marken. Han bara trampade jämt och stadigt vidare, och då begynte det klarna i mitt minne. Hemma i Finland var det jag mången gnistrande kall vinterdag sett dylika breda ryggar, sett samma slags stadiga fjät stiga vägen framåt, medan jag i sakta mak åkte uppför någon backe och hästens andedräkt stod som en hvit rök i den bistert kalla luften.
Kiirehdin hevostani tarkastellakseni miestä edestäpäinkin, mutta jo silloin kun tulin hänen kupeelleen, haihtuivat kaikki epäilykset miehen kansallisuudesta, sillä hänen vasemmasta housuntaskustaan riippui hienossa mustassa nahkanauhassa messinkinen piipunrassi, tuo tuommoinen vähän koukistettu kapine, joita ei koko avarassa maailmassa saa ostaa muualta kuin jonkun valurin reestä joillain markkinoilla Suomessa.
Jag red på för att få en blick på mannen också framifrån, men redan då jag kom i bredd med honom häfdes de ringa tvifvel om landsmanskapet jag ännu hyste, ty där, ur vänstra byxfickan, dinglade vid en smal, svart läderrem en piprensare af mässing, en sådan där krökt tingest med ett hål för remmen i öfra ändan, sådan man nog inte kunde köpa den i hela vida världen annat än i finsk landthandelsbutik.
-- Hyvää päivää, sanoin minä.
-- God dag, sade jag.
-- God dag, svarade han i det han såg upp, så likgiltigt som om det händt honom minst en gång om dagen att där ute i indianterritoriet bli tilltalad på sitt eget språk. Men han stannade likväl och sträckte säfligt fram handen, då jag räckte honom min till hälsning.
-- Hvarifrån kommer herrn? frågade han därpå, i det han ur bröstfickan drog fram en liten masurpipa med mjukt skaft och hornmunstycke och klämde ned dess innehåll med pekfingret.
Det upplyste jag honom om och frågade sedan i min tur, hvart han var på väg och huru det kom sig att helt ensam trampade omkring här i indianlandet. Visste han inte att det var krig med de röde?
-- Joo, nog visste han att där var någotslags bråk å färde och det var till och med just anledningen, hvarför han var stadd på vandring. Föregående afton hade det tattarbyket stulit hans häst från en liten farm, som han hade strax utanför reservationen. Han var nu på väg för att söka få den tillbaka.
-- Luuletteko sitten, että intiaanit noin vaan mielisuosiolla antavat teille hevosen takaisin, vaikka saisittekin heidät käsiinne ?
Trodde han då, att indianerna så där utan vidare skulle lämna ut hästen blott han fick rätt på dem, frågade jag vidare.
-- Joitain vallesmanneja kai niillä pitänee olla tässäkin maassa, vastasi hän tyynesti, raapasi tulta tikulla ja suojeli koppaa kourallaan, koettaen saada sen sisältöä syttymään. Kun koe oli onnistunut, puhalsi hän suun täydeltä savua ja tuumaili: ~~~ -- Mahtanee kai se nyt toki vallesmanni semmoisen sotaväen avulla saada yhdestä hevosesta selvän, jos tahtoo. Eivät kai ne mustilaiset -- s.o. intiaanit -- mihin pääse.
-- Någotslags länsmän måste de väl ha också här i landet, svarade han trankilt, i det han strök eld på en tändsticka och tätt omslöt piphufvudet med båda händerna, medan han sökte få dess innehåll att brinna. Och sedan operationen lyckligt slutförts, blåste han ut en god munfull rök och tillade, att med en sådan hop krigsfolk, som tågat ut efter indianerna -- tattarne enligt hans uppfattning -- så kunde det väl inte bli svårt för länsmannen, eller hvad han nu må kallas, att skaffa rätt på en stulen häst.
Mot den logiken kunde det inte argumenteras, det förstod jag godt, men hvad jag inte förstod, var huru karlen inte hade desto tydligare begrepp om saker och ting i ett land, där han redan blifvit jordägare, och därför lämnade jag hästaffären åsido samt frågade i stället, huru han råkat slå sig ned där i trakten och huru länge han varit i Amerika.
-- Puolitoista vuotta, sanoi hän. Heitä oli ollut iso joukko suomalaisia, jotka heti New-Yorkiin tultua oli värvätty rautatietyöhön eräälle radalle vähän matkaa täältä, ja kun työ loppui, oli hän seuraavana kevännä perannut vähän valtion maata, joka ei maksanut mitään ja koettanut ruveta maata viljelemään. Toiset miehet olivat menneet lännemmäksi.
-- Halftannat år, sade han. De hade, en hel flock finnar, genast i New-York värfvats för järnvägsarbete till en linje inte långt härifrån, och då det blef slut, hade han föregående vår tagit upp ett stycke regeringsland, som ju inte kostade något, för att försöka sig på jordbruk. De andra hade dragit längre västerut.
Nyt aloin minä aavistaa, mitenkä oli mahdollista, ett'ei hän paremmin tuntenut oloja, ja vaeltaessamme rinnatusten eteenpäin muuttui aavistukseni varmuudeksi. Hän ei ollut tekemisissä kenenkään muun kuin Rushwillen kauppiaan kanssa, jolle silloin tällöin vei muutamia bushelia vehnää ja vaihtoi sen välttämättömimpiin tarvekaluihin, ja siitä syystä ei hän myöskään ollut oppinut englanninkieltä. Hevosen oli hän ostanut palkkasäästöillään, auran ja karhin oli hän tehnyt itse ja asui hän maamajassa, jonka oli omin käsin kaivanut ja sisustanut. Viime kevännä ei hän ollut ehtinyt saada paljon kylvetyksi, mutta se, minkä oli kylvänyt, oli kasvanut hyvin ja nyt oli hän kyntänyt niin paljon, että ensi kevännä toivoi saavansa kylvetyksi kymmenen tai kaksitoista tynnöriä -- siemenestä ei ollut puutetta. Se oli hänen elämäkertansa Ameriikassa ja sen kertoi hän mielellään, kerran alkuun päästyään.
Nu började jag få en aning om, huru det var möjligt att han så litet kände till förhållandena, och medan vi i sakta mak tågade vidare, blef aningen under samtalets lopp full visshet. Han plägade helt enkelt intet umgänge med någon annan än handelsmannen i Rushville, dit han emellanåt förde några bushels hvete för att tillbyta sig de oundgängligaste förnödenheterna, och hade därför häller inte lärt någon engelska. Hästen hade han köpt med besparingar från järnvägsarbetet; en plog och en harf hade han gjort sig själf, och bo gjorde han i en jordkula, den han gräft och inrättat med egna händer. Föregående vår hade han inte hunnit få något stort utsäde i jorden, men det han sått hade slagit väl till, och nu hade han så mycket plöjdt att han på våren hoppades kunna så en tio till tolf tunnor -- utsäde hade han tillräckligt. Det var hela hans historia i Amerika, och den hade han ingenting emot att förtälja. Tvärtom var han meddelsam nog, då han en gång kom i farten.
Pitkäksihän tahtoi aika välistä käydä tuolla yksinäisyydessä, mutta minkäpähän sillekään nyt mahtoi. Kaikki oli käynyt hyvin, kunnes mustilaiset olivat vieneet hevosen, joka päivillä sai kulkea vapaana, mutta yöksi tuotiin maamajaan. Kunhan tuon nyt vaan saisi takaisin. Se oli ruskea ruuna, sukka vasemmassa takajalassa. Aivan nuori hevonen.
Långsamt blef det ju visst emellanåt där ute i ensamheten, menade han, men det kunde inte hjälpas. Alt hade gått bra nog ändå tills tattarne lagt sig till hästen, som om dagarna fick ströfva fritt omkring, men under vinternätterna delade jordkulan. Bara han fick den tillbaka, så skulle det nog bli bra igen. Det var en brun vallack med hvit strumpa på högra bakbenet. Helt ung häst.
Koetin saada hänet käsittämään, kuinka ylen vähän toivoa hänellä oli saada ruskonsa takaisin, mutta se oli turhaa vaivaa, ja yhtä vähän vaikuttivat häneen pelotukseni, että hän voisi joutua pahaan pulaan mennessään yksin ja aseetonna Pine Ridgeen. Hän vaan hymyili ylenkatseellisesti ja sanoi kyllä siitä selviävänsä. Noita intiaanimustilaisia oli hän nähnyt melkein joka päivä, ennenkun tämä meteli alkoi eikä hän pelännyt heitä vähääkään. Jos ne olisivat tahtoneet tehdä hänelle pahaa, niin olisivat kai ne voineet sen tehdä jo silloin kuin varastivat ruunan. Vaan useita oli heitä pitänyt olla hevosta kiinni ottamassa. Se ei toki antautunutkaan joka miehelle.
Ett svagt försök från min sida att göra klart för honom, huru ytterst ringa utsikter han hade att få igen sin bruna vallack, misslyckades totalt, och lika liten effekt hade alla föreställningar om, att han kunde råka illa ut på vägen till Pine Ridge, helt ensam och obeväpnad som han var. ~~~ Han bara smålog öfverlägset och menade tro på, att han nog kunde reda sig. Indiantattare hade han sett så godt som hvar dag ända tills det här bråket börjades, och var inte det minsta rädd för dem. Och för resten, om de velat göra honom något ondt, så hade de väl gjort det då de stulo vallacken. Om den saken hade de nog varit flera. Den gaf sig inte fast åt hvem som hälst.
Ei siinä auttanut intteleminen ja minä toivotin hänelle sentähden onnea matkalle ja me ratsastimme edelleen, minä ja matkatoverini, joka oli ylen huvitettu siitä, mitä kerroin hänelle Eenokki Muposesta. Yhden ainoan intiaanin näimme matkallamme ja kun hän näkyi olevan vielä halukkaampi välttämään meitä kuin me häntä, saavuimme me ilman sen enempiä seikkailuja asioimistoon.
Där hjälpte intet resonnerande, det insåg jag och önskade honom härför lycka på färden och så redo vi på, jag och min reskamrat, som kände sig högeligen road af Enoch Muponens historia. En enda indian sågo vi under resten af vägen, men då han uppenbart var ännu ängsligare att undvika oss än vi honom, så kommo vi utan vidare äfventyr på aftonen fram till reservationsagenturen.
Ja seuraavana päivänä saapui sinne Eenokkikin. Hän oli tullut jo yöllä ja heti päivän vaietessa mennyt siihen leiriin, jonka n.k. ystäväintiaanit olivat tehneet itselleen laaksoon lähelle asioimistoa nähdäkseen, oliko rusko mahdollisesti heidän hevostensa joukossa. Mutta ei ollut näkynyt jälkeäkään ruskosta ja sen vuoksi tuli hän nyt minun luokseni. Minun pitäisi neuvoa hänelle, missä muut mustilaiset olivat. Nyt oli hän vielä varmemmin vakuutettu siitä, että sota oli vaan jonkin joutavata peliä, kun puna-ihoiset käyskentelivät täällä parhaina ystävinä sotamiesten keskessä.
Och följande morgon infann sig äfven vännen Enoch. Han hade anländt redan under natten och hade så snart solen gick upp begifvit sig till det läger en del s.k. vänskapligt sinnade indianer slagit upp i dalen nedanför agenturen, för att se åt om hans bruna vallack möjligen fans där. Men intet spår af den hade stått att upptäcka, och därför kom han nu till mig. Jag skulle skaffa honom besked om hvar de andra tattarne uppehöllo sig. Nu kände han sig ändå säkrare än förut om att hela kriget var bara skräp, då ju en hel hop af de röde i allsköns vänskap och fredlighet kommo och gingo bland soldaterna kring agenturen utan att någon oroade dem.
Men han blef smått fundersam, då han hörde att indianerna höllo till ute i ödemarken, minst fem eller sex gånger längre bort än den väg han redan kommit, och att ingen från en dag till en annan kunde säga hvar de vore att söka.
-- Då måste man ju ha vägkost med sig, sade han i förtretad ton. F--n också, att jag inte visste det förut. Jag har inte mera med mig än för ett par dagar, så nu måste jag hem tillbaka.
Igen försökte jag öfvertyga honom om att det dock vore mycket klokare att vänta tills kriget var slut och sedan på allvar börja spaningarna efter vallacken.
-- Jo, inföll han med en viss hetta, och då ha de ridit den fördärfvad. Nog är det bäst att göra hvad man kan, så länge den är i lifvet.
Sen sanottuaan lähti hän noutamaan evästä ja tuli takaisin seuraavana päivänä, päitset olalla niinkuin ennenkin. Mutta silloin oli jo liika myöhä. Samana aamuna oli annettu käsky, ett'ei kukaan saa poistua asioimistosta etuvartijalinjaa ulomma ja yritykseni hankkia Eenokki Muposelle lupaa lähteä etsimään hevostaan ei tietysti onnistunut.
Därmed begaf han sig på väg efter vägkost och kom först följande dag tillbaka, med betslet öfver axeln som förut. Men då var det redan för sent. Samma morgon hade ordres utfärdats, förbjudande en och hvar att begifva sig längre bort från agenturen än till förpostlinjerna, och det svaga försök jag gjorde att utvärka tillåtelse för Enoch Muponen att passera för att leta efter sin häst, misslyckades naturligtvis.
-- Galenskaper! sade stabschefen, i hvars hand afgörandet låg, karlen måste vara från förståndet. Och därvid såg han på mig med en blick, som angaf, att han inte kände sig fullt på det klara med ombudets sinnestillstånd häller.
Muponen suuttui, kun kuuli vastauksen, mutta kun hän omasta puolestaan oli tehnyt voitavansa turhaan koettamalla lähteä leiristä pois, niinkuin ei mitään etuvartijoita olisi ollut olemassakaan, muuttui hänen suuttumuksensa alakuloisuudeksi.
Muponen blef förargad, då han hörde utgången, men sedan han å sin sida gjort ett fåfängt försök att helt ogeneradt vandra sin väg som om inga förpostlinjer funnits, öfvergick förargelsen till missmod.
-- Nu får jag den väl aldrig tillbaka, sade han hopplöst, och hvad skall jag här lefva af när vägkosten är slut?
Jälkimmäiseen kysymykseensä sai hän onneksi vastauksen jo samana päivänä, sillä kun muutamat virkaveljistäni olivat sattuneet saamaan tietoonsa ne syyt, joihin kaikkia koskeva poistumiskielto perustui ja he tietojen lähettämistä varten tarvitsivat sanansaattajan Rushwillen sähkölennätinasemalle, tarjosin minä Muposen siihen toimeen paria dollaria halvemmasta kuin minkä herrat cowboyt vaativat. Ja kun minä sen lisäksi menin takuusen hänen luotettavaisuudestansa lainaamalla hänelle hevoseni, niin suostuttiin tarjoukseeni mielihyvällä.
Den senare delen af frågan besvarade sig lyckligtvis själf ännu samma dag, ty då några af mina kolleger lyckats få reda på de nyheter, hvilka orsakat det generella förbudet mot aflägsnande från agenturen, och i anledning däraf behöfde en kurir för att föra deras telegram till Rushville, erbjöd jag Muponens tjänster för två dollars mindre än det pris herrar cowboys fordrade. Och då jag tillika gick i borgen för hans pålitlighet genom att lofva låna honom min häst, så antogs ombudet med nöje.
Ännu mera nöje beredde det vännen Enoch, som ansåg åtta dollars för en färd till Rushville vara plumpt betaldt, och förklarade sig mera än villig att härnäst föra telegram för hälften, eller fast mindre om så skulle vara.
-- Och inte behöfver jag någon häst, slutade han, nog hinner jag dit till i morgon också till fots.
Minä selitin kuitenkin, että ne, jotka lähettävät sähkösanoman, tahtovat, että se on jätettävä sisään ennen kello 12:sta yöllä, ja silloin synkkenivät hänen kasvonsa melkoisesti, kun hän kysyi, kuinka paljon minä tahtoisin vuokraa hevosesta, mutta valkenivat taas, kun minä vastasin, että koni tarvitsee jaloitella eikä siis maksa mitään.
Jag förklarade dock alldeles bestämdt, att de som skickade telegrammen ville hafva dem inlämnade före kl. 12 på natten, och då mörknade hans belåtna min betydligt, i det han frågade huru mycket jag ville hafva i hyra för hästen, men klarnade upp igen, då jag svarade, att kampen behöfde motion och följaktligen inte skulle kosta honom någonting.
Ja jaloitella se saikin, vieläpä enemmän kuin olin aikonutkaan, sillä kun me seuraavana aamuna varhain tulimme ulos lautamajastamme, oli uusi sanansaattajamme jo palannut retkeltään ja minun hevoseni riiputteli päätään niin alakuloisesti, että minä suutuksissani kävin selittämään Muposelle, että on suuri eroitus ajaa hevonen piloille ja antaa sen jaloitella.
Och motion fick den, till och med betydligt mera än jag afsett, ty då vi tidigt morgonen därpå kommo ut ur vår sofbarack var den nya kuriren redan tillbaka, och min häst hängde hufvudet på ett så melankoliskt sätt, att jag helt förargad sökte för Muponen klargöra den betydliga skilnaden mellan att rida en häst fördärfvad och att motionera den.
Mutta kun hän hyvin kummissaan sanoi luulleensa, että herrat tahtovat sähkölennätinlaitoksesta annetun paperin yhtä pian takaisin kuin oli ollut määrä viedä se toinen paperi perille, niin en voinut enää muuta kuin nauraa hänen käsitykselleen sähkösanomakuitin merkityksestä ja tärkeydestä -- varsinkin kun hevosenikin päivemmällä virkistyi ja hyvällä ruokahalulla pureskeli apettaan.
Men då han högeligen förvånad sade, att han icke kunnat tro annat än att herrarna ville ha det lilla pappret från telegrafen lika fort tillbaka som de andra ned till Rushville, så kunde jag å min sida inte annat än skratta åt hans uppfattning af ett telegramkvittos vikt och betydelse -- och i själfva värket hade jag inte häller skäl till annat, då bronchon senare på dagen kryade till igen och med god aptit tuggade sitt foder.
Eenokki sai kahdeksan dollariaan ja kun ystävä-intiaanit kaksi päivää senjälkeen yhtäkkiä jättivät leirinsä ja ilmaisivat mielensä muutoksen siten, että alkoivat ruiskutella kiväärinkuulia asioimiston yli, tarjoutui hänelle taas uusi tilaisuus rahanansioon. Kun ei kukaan tiennyt oliko tie Rushvilleen vapaa vai ei, tarjoutui ainoastaan yksi cowboy viemään sähkösanomia perille ja hän vaati viisikymmentä dollaria vaivoistaan.
Enoch fick sina åtta dollars, och två dagar senare, då de förut vänskapligt sinnade rödskinnen sent på aftonen med ens bröto upp sitt läger och gåfvo uttryck åt förändringen i sin sinnesstämning genom att från alla håll öfversålla agenturen med gevärskulor, erbjöd sig ett nytt tillfälle för honom att förtjäna pengar. Ingen visste om vägen till Rushville var öppen eller inte, hvarför endast en cowboy befans villig att rida dit med depescher och han begärde femtio dollars för turen.
Vaatimus oli ylenmääräinen, mutta luultavasti olisi kuitenkin käynyt välttämättömäksi suorittaa pyydetty summa, kun suurien lehtien täytyi saada tietonsa viimeisistä tapahtumista maksoi mitä maksoi. Kutsuin taas puheilleni Eenokki Muposen, joka päivät päästään oli kierrellyt meidän pääkortteerimme ympärillä ja joka mielellään suostui viemään sähkösanomat viidestä kolmatta dollarista.
Priset var öfverdrifvet, men troligen skulle det blifvit nödvändigt att betala det, då de stora tidningarna ju måste få underrättelser om de senaste händelserna, kosta hvad det ville, men jag kallade igen på Enoch Muponen, som alt sedan sin sista expedition dagarna i ända drifvit omkring i närheten af vårt högkvarter, och han var villig att besörja telegrammen för tjugufem.
-- Inte skulle jag ens begära så mycket, förklarade han smått generad, men här fins en karl som har en god häst till salu för tjugufem daler och den ville jag gärna köpa. Vallacken får jag väl inte tillbaka numera.
Jag meddelade de andra huru sakerna stodo och de voro så nöjda att de lofvade honom fem dollars extra, om och när han kom tillbaka till Pine Ridge, och så vandrade han att hemta karlen, som hade hästen till salu.
Hetken kuluttua tuli hän takaisin miehen kanssa, joka huomattiin olevan pääkortteerimme palveluksessa oleva vakoilija-intiaani. Miten he olivat osanneet ymmärtää toisensa, sen tietää vaan se jumala, joka auttaa suomalaista sydänmaan asukasta tulemaan toimeen kaikkialla maailmassa ainoastaan omalla kielellään. Mutta intiaanilla oli kuin olikin hevonen, jonka hän oli taipuvainen myymään viidestä kolmatta dollarista, ja neljännestunnin kuluttua ratsasti Eenokki tiehensä omalla melkoisen laihalla satulattomalla hevosellaan, jonka päähän hän oli mielihyvästä irvistellen pannut omat päitsensä.
Om en liten stund kom han tillbaka med mannen, hvilken befans vara en Chenyenneindian, anstäld som späjare vid högkvarteret. Huru de två lyckats göra sig förstådda vet allenast den gud, som sätter finska ödemarksbor i stånd att öfveralt i världen reda sig endast med sitt eget språk -- förklara det kan ingen. Men Chenyennespäjaren hade faktiskt en häst, den han var villig att sälja för tjugufem dollars, och tio minuter senare red vännen Enoch i väg på den betydligt magra kampen, utan sadel, men med sitt eget betsel, det han med ett grin af belåtenhet hängt öfver hufvudet på sin nya häst.
Olimmehan hiukan levottomat, miten hän tulisi perille, mutta jo seuraavana päivänä puolen päivän aikaan saapui hän kuitti kourassa retkeltään, sai viisi dollariaan ja näytti herttaisen tyytyväiseltä, vaikka jalkansa olivatkin kankeat ja hänellä näytti olevan jotenkin vähän halua pysytellä istuvassa asennossa.
En smula oroliga kände vi oss visst för honom -- de andra troligen mest för sina telegram -- men redan vid middagstiden följande dag infann han sig med kvittot, fick sina extra fem dollars och såg själanöjd ut, ehuru han föreföll betydligt styfbent och ögonskenligen sporde mycket ringa böjelse för en sittande ställning.
Sen urotyön jälkeen käytettiin häntä sanansaattajana niin usein kuin hevosensa jaksoi -- itse oli hän aina valmis lähtemään -- ja tuli hän niin hyvin tunnetuksi, että esikunnan päällikkökin, niinpiankun Muponen tuli näkyviin ja sanoi: " pass... telekram... Rössville ", ilman mitään kirjoitti sähkösanomansa valmiiksi ja virkkoi: " here old boy, look out for your skalp " -- tai jotakin sentapaista.
Efter den mandaten blef han anlitad såsom kurir, så ofta hans häst blott orkade -- själf var han alltid redo -- och öfveralt inom agenturen blefvo han och hans historia så väl kända, att till och med stabschefen, så snart han visade sig och sade: pass -- telekram -- Rössville, utan vidare skref ut ett sådant med ett "here old boy, look out for your scalp", eller något i den vägen.
Päivät kuluivat hyvin yksitoikkoisesti sotajoukkojen alinomaa tehdessä liikkeitään sinne ja tänne voidakseen ilman veren vuodatusta pakoittaa punatukkaiset takaisin asioimistoon. Meille sanomalehtimiehille oli siitä varsin vähän iloa, kun saimme tietoja ainoastaan pääkortteerin välityksellä, kunnes intiaanien pääjoukko vihdoin viimeinkin asettui leiriin ainoastaan muutamia peninkulmia Pine Ridgestä ja heidän päällikkönsä ryhtyivät keskusteluun lopullisesta antautumisesta. Silloin muuttui asema jännittäväksi, sillä elleivät rauhan hieromiset onnistuisi, niin voivat nuo monta vertaa lukuisammat intiaanit milloin tahansa käydä asioimiston ainoastaan muutamiin satoihin miehiin nousevan vartijaväen kimppuun. Eenokki Muponenkin alkoi näyttää vähän hermostuneelta ajatellessaan, että hän mahdollisesti ehkä piankin saisi nähdä rusko ruunansa, ja saatiin hänet vaan vaivoin estetyksi hiipimästä intiaanileiriin, jonne meno oli ankarasti kielletty.
På det enformigaste möjliga sätt gledo dagarna framåt, under oupphörligt manövrerande af trupperna för att utan blodsutgjutelse drifva de röde tillbaka till agenturen, och till ytterst ringa fröjd för oss tidningskorrespondenter, som endast genom högkvarteret kunde erhålla några nyheter, tills ändtligen indianernas hufvudstyrka slog läger endast några få mil från Pine Ridge, och underhandlingar inleddes med höfdingarna om slutlig underkastelse. Då blef situationen intressant, ty misslyckades underhandlingarna, så kunde man hvilket ögonblick som hälst vänta ett angrepp af de mångfaldigt talrikare rödskinnen mot agenturens endast några hundra man starka besättning. Till och med Enoch Muponen begynte förefalla nervös vid utsikten att möjligen ändå inom kort få återse sin bruna vallack, och kunde endast med svårighet afhållas från ett desperat försök att stjäla sig ut till indianlägret, något som var strängt förbjudet.
Saatiin viimeinkin toimeen suuri neuvottelu päällikköjen kanssa ja määrätyllä kellon lyönnillä tulivat he ratsastaen asioimistoon maalattuina, höyhenillä koristettuina ja arvokkaampina kuin ainakaan minä olin luullut mahdolliseksi.
Så ficks slutligen en öfverenskommelse om en stor pow-wow med höfdingarna till stånd och på bestämdt klockslag kommo de ridande in till agenturen i samlad trupp, målade och befjädrade och mera respektingifvande i sin vilda ståt än åtminstone jag skulle trott det möjligt.
Kahden sotilasrivin välissä, katsomatta oikeaan tai vasempaan ja kasvojaan vähääkään värähyttämättä ratsastivat nuo kuusitoista päällikköä asioimiston pihaan, jossa he yhtä tyynesti ja yhtä totisina laskeutuivat hevostensa selästä ja sitoivat ne aitaukseen, jonka jälkeen he pitkässä rivissä arvokkaasti astuivat siihen suureen telttaan, jossa rauhankeskustelut olivat pidettävät. Siinä olivat heitä vastassa kenraali, hänen esikuntansa päällikkö ja ajutantit täysissä univormuissa sekä kaikki sanomalehtimiehet. Vastaanotto tapahtui hiljaisuuden vallitessa ja yhtä juhlallisesti asettuivat päälliköt paikoilleen piiriinsä maahan, kenraalin istuutuessa tuolille ja meidän muiden jäädessä seisomaan.
Mellan två led soldater, som höllo åskådarne på tillbörligt afstånd, utan en blick hvarken till höger eller vänster, utan en rörelse eller ett minspel redo de sexton höfdingarna in på agenturens gård, där de lika tyst och allvarsamt sutto af samt bundo sina hästar vid staketet, hvarefter de i en lång rad värdigt tågade in i det stora tältet, där fredsrådet skulle hållas. Där möttes de af kommenderande generalen, hans stabschef och adjutanter i full uniform och af oss tidningsmän i så pass hyggliga kostymer, som vi kunnat åstadkomma efter de många veckornas vistelse i vildmarkerna. Mottagandet försiggick under högtidlig tystnad och lika högtidligt intogo höfdingarna sina platser i en krets på marken, medan generalen satte sig på en stol och vi öfriga förblefvo stående.
Keskustelun alkoi kenraali tulkin avulla kehoittaen puna-ihoisia esiintuomaan valituksensa Washingtonissa asuvan suuren isän edustajille. Ja toinen toisensa perästä nousivat päälliköt ylös vastaten sanoin ja liikkein, jotka olivat sekä arvokkaita että kauniita. Useimmat heistä olivat nähtävästi tottuneita puhujia ja esittivät he asiansa niin taitavasti, että me mitä suurimmalla mielenkiinnolla seurasimme keskustelua. Se oli kestänyt jo jonkun aikaa, kun me yhtäkkiä kuulimme kompuroimista teltan ulkopuolelta ja oven vartijan sanovan, ett'ei kukaan päässyt sisään.
Så öppnades öfverläggningarna med ett tal genom tolk af generalen, som uppmanade de röde männen att framlägga sina klagomål mot den store faderns i Washington ombudsmän, och en efter annan stego höfdingarna upp och svarade i ordalag och med åtbörder, som värkligen voro både värdiga och vackra. Flera af dem voro påtagligen födda talare och framstälde sin sak så skickligt, att vi med största intresse följde med förhandlingarna, som redan pågått en tid, då vi med ens hörde ett trampande af fötter utanför tältet och skildtvaktens röst, som förklarade att ingen fick passera.
-- No, no... telekram -- Rössville, kuulimme äänen inttävän vastaan tavalla, joka sai meidät kaikki, yksin esikunnan päällikönkin hymähtämään. Pari kertaa uudistuivat nuo taikasanat yhä vilkkaammalla äänen painolla, mutta tällä kertaa ei niistä ollut lainkaan mitään apua. Menin ulos katsomaan, mikä oli hätänä, sillä sen tiesin vallan hyvin, ett'ei ystäväni Eenokki turhan tähden koettanut tunkeutua sisään.
-- Nå, nå -- telekram -- Rössville, hördes svaret, med ett tonfall, som kom oss alla, ända till stabschefen, att draga på munnen. Ett par gånger upprepades trollformeln med alt ifrigare betoning, men den gången förfelade den totalt sin värkan, och då gick jag ut för att se hvad som stod på, ty att vännen Enoch inte utan giltig anledning försökte tränga sig in, visste jag mycket väl.
Han sken upp af belåtenhet, då han fick syn på mig, och sade med en viktig åtbörd:
-- Ruuna on täällä nyt !
-- Vallacken är här nu.
-- Mitä ? kysyin minä.
-- Hvad? frågade jag.
-- Vallacken är här, upprepade han, den står där vid staketet bland de andra hästarna. Jag tyckte nog att jag kände igen den, då tattarne kommo, men den var midt i hopen, så att jag inte var säker, och först nu slapp jag in på gården så jag kunde se den.
Näin puhuessaan oli hän vienyt minut aitauksen luo ja näytti hyvää ruskeaa hevosta, jolla oli intiaanisatula selässä ja saman suitset suussa ja kaikenlaista korukalua vähän itsekussakin paikassa.
Under det han talade hade han fört mig fram till planket och pekade ut en duktig brun häst, med en indiansadel på ryggen, ett dito betsel på hufvudet och all möjlig annan grannlåt litet hvarstädes.
-- Det är väl bäst att jag tar bort den genast, sade han. Bara herrn säger åt vakten att det är min häst, så slipper jag nog ut.
Epäsin häntä sitä tekemästä, mutta en kuitenkaan voinut estää häntä riisumasta pois satulaa, suitsia ja noita muita koristuksia, ja kiinnittämästä housujensa remmiä hevosensa kaulaan.
Det afrådde jag honom dock från att göra, men hvad jag inte kunde förhindra, var att han tog sadeln, betslet och den öfriga grannlåten af hästen och i stället fäste sin byxrem kring dess hals.
Keskustelua kesti vielä jonkun aikaa. Ulkopuolella olevat olivat nähneet, mitä Muponen pihassa hommaili, ja ymmärtäneet heti, mistä oli kysymys. Nyt katselivat he aidan takaa, kuinka hän tarkasteli ruunaansa joka puolelta, tunnusteli sen jalkoja ja kavioita ja viimein ilmaisi, että se oli kuin olikin " oll raitt ".
Pow-wow'en räckte en god stund ännu och därunder samlades en hop folk, som sett hvad Muponen förehade och godt kunde förstå huru saken hängde ihop, utanför staketet, medan vännen Enoch innanför omsorgsfullt synade sin vallack på alla sidor, kände på dess ben och hofvar och slutligen belåtet utlät sig att den var "åll räjt".
Viimein tulivat intiaanipäälliköt teltasta tulkkien ja sanomalehtimiesten seuraamina ja marssivat juhlallisesti hevostensa luo. Toiset eivät olleet näkevinään mitään eriskummaisempaa, päästivät vaan irti ratsunsa ja nousivat selkään, mutta oli siinä muuan pitkä, komea mies, jolla oli koristuksenaan kaksi puhvelin sarvea otsassa ja selässä pitkä höyhenheltta, ja hän näkyi olevan hyvin kahdella päällä, mitä hänen olisi tekeminen, kun näki Eenokki Muposen pitelevän hevosta, jolla hän oli ratsastanut neuvottelupaikalle.
Slutligen kommo höfdingarna ut, åtföljda af tolkarna och tidningsmännen, samt vandrade i högtidlig gåsmarsch fram till sina hästar. De öfriga låtsade som om de inte sågo något ovanligt alls, bundo lös sina riddjur och sutto upp, men en lång, ståtlig karl, grant utstyrd med ett par buffelhorn öfver pannan, gulmålad med röda och svarta tvärränder samt försedd med en lång fjäderkam utåt ryggen, befann sig i tydlig förlägenhet om hvad han skulle göra, då han upptäckte Enoch Muponen hållande den häst på hvilken han ridit in till rådsförsamlingen.
Hetken aikaa tuijottivat he tiukasti toisiaan silmästä silmään ja intiaanin naama kävi yhä tuimemmaksi, kun meidän mies otti piipun suustaan, sylkäsi kupeelleen ja sanoi:
Ett ögonblick sågo de båda styft på hvarandra och därunder blef indianens min alt bistrare, så tog finnen pipan ur munnen, spottade åt sidan och sade:
-- Muljota mitä muljotat, sen murjaani, mutta hevonen on minun.
-- Glo du tattarf--n, _min_ är hästen och den rider inte du mera.
Minä huusin tulkkia ja kysyin häneltä, mistä intiaani oli saanut hevosensa. Mutta intiaani ei vastannut mitään, katseli vaan muiden päällikköjen jälkeen, jotka poistuivat verkalleen ratsastaen, katseli ympärillä seisovia, arveli vielä vähän aikaa -- ja näkyi tulevan selville siitä, että tässä ei nyt mikään enää auttanut, kokosi kapineensa maasta ja riensi pitkin askelin ja höyhenheltta epäjuhlallisesti selässä heiluen toveriensa jälkeen katselijain pilkatessa ja nauraessa.
Jag kallade på tolken och frågade genom honom, huru rödskinnet kommit sig till hästen. Men indianen svarade ingenting utan såg efter de andra höfdingarna, som långsamt redo bort, blickade på de kringstående, tvekade ännu ett ögonblick -- och tycktes så inse att det var en hopplös kasus, hvarför han plockade upp sina tillhörigheter från marken och skyndade med långa steg och mycket liten högtidlighet efter sina kolleger, med den ståtliga fjäderbusken svajande utefter ryggen och ledsagad af åskådarnes skratt och glåpord.
-- Egentligen borde han väl ha ett kok stryk också, funderade Muponen, men uppgaf i belåtenheten öfver sin återfunna vallack alla vidare demonstrationer och ledde ut den från agenturens gård under försäkran att nu skulle han genast hem.
Och då vi tidningsmän kort därpå sutto vid vår middag, kom han, ledande sina båda hästar, upp till vår barack, band dem vid dörren, trädde in och gick laget rundt, räckande handen åt enhvar af oss, i det han sade: adjö nu, tackar så mycket, såsom ackompagnement till hvart handslag.
-- Hyvästi nyt vaan ja kiitoksia paljon!